Foto: Lajvverkstaden

HIV, kärlek, axelvaddar och bleed

KRÖNIKA   26 Jun 2012, 13:31

Jag blev ombedd att skriva en deltagartext om lajvet Just a Little Lovin' som sattes upp i Stockholm i början av juni. Jag funderade på det, men jag har inte processat färdigt. Jag kan inte förklara hela lajvet för mig själv, än mindre för någon annan. För en stor del av mig är fortfarande kvar där. Jag har bleed upp över öronen och har inte släppt taget.

Det här med bleed. Vad är det egentligen? Och hur tar det sig uttryck?
Jag skulle förklara bleed som ett fenomen som uppstår när känslor från en själv "blöder över" i ens roll eller tvärt och om. Kort sagt, om jag är förbannad kan min roll vara arg så att jag kan utnyttja min privata ilska på lajvet på ett, förhoppningsvis, konstruktivt sätt. Men det kan vara svårt.
Det här är min berättelse.

Just a Little Lovin' var något jag såg som en utmaning. Ett lajv om när hiv och aids bröt ut i New York under 80-talet. Om kärlek, lust och rädsla för döden. Jag var rädd inför lajvet. Det var mycket saker jag inte visste hur jag skulle hantera. Bara det här med att spela man. Kan jag klara av det? Hur gör jag? Kan jag få andra att tro att jag är en man? Kan jag få mig själv att tro det? Jag tycker även det är svårt att spela på sex. Jag tycker det oftast blir obekvämt eller fånigt. Och det blev mycket låtsassex på lajvet, men det var inte det som visade sig vara det som var jobbigast och inte heller att spela man. Det var allt det andra.

Att hantera känslorna som dök upp. När man spelat galet förälskad i någon i tre dagar, i en person som är fantastisk och älskar en villkorslöst. Om känslan när denna person man älskar så satans mycket plötsligt dör och försvinner och man får bleed-effekter för att det bubblar upp en mängd minnen från när ens pappa och ens bästa vän dog. Om tomheten och saknaden. Om att inte kunna stanna i sin roll som är avståndstagande för att man blöder över av sina egna erfaranheter.

När man plötsligt slutar lajva och personen man älskat inte finns kvar. Det är någon annan som står där. Någon man inte känner. Någon man har alla dessa uppbyggda känslor för. Hur fan hanterar man det?

När man sedan börjar lära känna personen och inser att man faktiskt tycker ännu bättre om personen än deras roll, trots att rollen var helt underbar. När man projicerar över alla känslorna från lajvet på personen och det bara blöder över åt alla håll. När man inser att det inte bara är jag som förlorat någon utan personen som jag blöder med blöder lika mycket efter en saknad syster. Bandet som skapas mellan oss i den situationen. Rädslan för att förlora varandra som plötsligt uppstår. Och när man sedan inser att man bor 50 mil från varandra... Jag förstod att jag var tvungen att säga något om vad jag kände. Det som kom ut blev:

"Hej, jag heter Josefin på riktigt. Just nu har jag ett sjukt starkt behov av att få vara nära dig. Jag tror det kommer gå över rätt snart, men om jag sitter nära dig eller kommer och kramar på dig under kvällen så vet du varför."

Jag har upplevt att bleed från karaktären till mig kräver att personen jag spelar mot får mig att känna mig trygg. Att våga släppa igenom känslorna kräver tillit till motparten. För min egen del har det dessutom blivit starkast när jag inte känner personen så väl sen innan. Jag vet inte om detta är något som är allmängiltigt. Helst någon jag känner så pass väl att jag har en uppfattning om den men ändå inte har en stark bild av dennes personlighet som lätt överskuggar rollen. Men det finns även tillfällen, som på Just a Little Lovin', där det uppstår med någon som är helt okänd. Det är ofta då det blir så jobbigt efteråt.

Det finns flera sätt att hantera bleed och andra starka upplevelser på lajv. Vissa saker är på arrangörsnivå och andra på personnivå. Konceptet med en "debrief buddy" är ett enkelt sätt för arrangörer att ge möjligheter för deltagare att jobba med vad som dykt upp. Det går helt enkelt ut på att alla får en person de har ansvar för att kontakta två veckor efter lajvet för att prata med. Även att ha debrief sessioner på plats och prata igenom hur det känns efteråt är ett verktyg som är bra att använda.

En annan teknik som kan hjälpa är att göra en symbolisk handling för att lämna sin roll bakom sig. Till exempel lämna ifrån sig ett klädesplagg som varit förknippat med rollen eller att man gemensamt föreställer sig hur man tittar i en spegel och ser sin roll i spegeln. Därefter går man ifrån spegeln men lämnar rollen bakom sig kvar i spegeln.

På personlig nivå kan det bli svårare. För egen del upplever jag att fysisk beröring hjälper mig. Det får mig att tänka på en låttext ur en låt av Universal Poplab. "This touch is just a way to make sure you are real." Precis så känns det. Jag kan inte riktigt avgöra vad som är vad, eller snarare, vem som är vem precis när det slutar. Men genom att få vara nära så känns det lättare och separationsångesten blir inte lika svår. Jag tror att många gånger kan sånt här leda till att folk kommer hem och får nya förhållanden efter lajv eller helt enkelt tar det lite långt rent fysiskt. För just där och då känns känslorna äkta och eviga och framförallt väldigt mycket.
Då är man glad att man har gjort det här innan. Jag vet att det är en fas. Att det kommer gå över. Att jag kan känna skillnad på bleed och på "äkta" sorg/förälskelse osv. Jag vet att det kan utvecklas till en nära och bra vänskap eller bara försvinna.

Upplevelsen vi har haft ihop har varit så otroligt stark. Vi delar något som inte går att beskriva. Men jag vet också att den verkliga världen står där och pockar på mig. Frågan är bara hur lång tid det tar innan jag accepterar det. När jag slutar drömma om personer som varit så viktiga för mig trots att de inte finns på riktigt. För mig har det inte gått över än och jag vill inte riktigt släppa taget även om jag har personer som jag älskar och som älskar mig även i den riktiga världen.
Jag vill hänga kvar, ett litet tag till och uppleva just a little lovin'.

Josefin Westborg Text josefin@inlajv.se Mer av Josefin Westborg